bitihopochkomigen!!!!
Det var en konstig känsla att behöva se gårdagens match från kanten, men inte är man mindre engagerad för det! efter matchen rådde det viss frustration och det var mest negativa tankar och åsikter som hördes. men hallå!
-vi har tränat sjuukt mycket så hur pigga i benen kan vi egentligen vara?
-vi har inte haft tillgång till samtliga spelare en enda match.
-vi har spelat ut det mesta av vårt motstånd, nu är det bara målen framåt som fattas!
det finns såå mycket positivt att hitta i vårt spel men vi väljer att koncentrera oss på det negativa/resultatet. av erfarenhet så vet jag att resultaten på försäsongen inte på något sätt speglar hur det kommer gå under säsong.
Det kommer kännas så mycket bättre i både kropp och knopp nu när vi går över och kör mycket bollpass, leker av oss på träningslägret och framförallt får VILA upp oss. för att inte tala om vilken kick det kommer att bli att få gå på RIKTIGT GRÄS! jag lovar! helt plötsligt sitter bollarna där de ska istället för att rinna iväg, visst kommer det suga lite i vaderna men vi är vältränade.:)
så upp med huvudena nu och blicka framåt, det här kommer bli ert/vårt livs säsong!
nu ska det fina vädret avnjutas!:)
//Sanna
Hur kul kan det va...
...att träna och spela fotboll???
Har spelat fotboll i snart 20 år (shit, hur gammal är inte jag, finns ju dom i truppen som inte ens fyllt 20 år än..) men jag tycker fortfarande det är lika kul, speciellt efter att man kom hit till HFF!!
Har fått börja vara med och leka lite med boll igen och det känns sååå bra efter att knappt ha rört en fotboll på nästan ett halvår!! Nu känns det som man börjar närma sig målet iaf... Men nu gäller det ju att "skynda långsamt" som det så fint heter!!
Samtidigt som en annan är på väg tillbaka, lider jag med dig, Sanna!! Tycker så synd om dig vännen! Vet ju vad du går igenom, gjorde ju det själv för inte så längesen... Trots att jag bara känt dig i knappt 1 år så vet jag att du kommer att komma tillbaka, så envis som du kan vara! =)
Vill du ha tips om rehabövningar så har jag ett gäng på lager... :P Tänker på dig!!!
Tagga ordentligt inför matchen imorgon, då ses vi igen!!!
Puss & kram #21
PS. Har varit på gymet idag och kört intervallträning, wiieeee =) Bara så ni vet...
Ångest, ångest, ångest
...men det gick ju trots allt rätt bra.
Vi ska köra yoyo-test har de fått för sig. När detta först nämndes under ett möte, började jag redan förbereda mitt protesttal och fundera ut orsaker till och argument för att jag skulle slippa springa detta test.
Desperat började jag att fundera på vad jag sa till min idrottslärare på gymnasiet när vi skulle ha beep-test. Minns att jag av någon anledning lyckades tala så pass väl för mig att läraren höll med och lät mig bara värma upp en stund med testet och jag sedan fick gå och spela pingis med de som var sjuka den dagen.
Hur som helst bestämde jag mig för att efter att ha fått ett bra argument till varför jag skulle göra detta världens kanske tråkigaste test, att ge det en chans. Kan säga att ju närmre måndagen kom, ju mer ångrade jag mig. Så när dagen då var här, vaknade man och kände redan att man hade prestationsångest. Jag har ju aldrig varit någon särskilt bra löpare, och att dessutom få ett betyg på hur dålig man är, nja, där går gränsen för vad man som människa ska tåla.
Hur som helst så lunkar jag iväg, ångestfylld och med paniken om att man ska prestera skrattretande dåligt. Jag kan omöjligt se detta som något bra, något som ska hjälpa mig. Känner redan i bilen hur det lilla självförtroende man har när det gäller kondition sakta drar sig undan och lämnar mig till mitt öde.
Och så börjar testet. Vi är inte många. Det är bara vi som missade att göra det förra måndagen som är där, resten har träningsledigt. Pip. Dags att springa. Pip. Jaha, där skulle vi ha varit framme. Vi har lite svårt att tajma pipen till en början, men det går bättre när man kommer in i det. Så fortsätter det, och plötsligt tar bandet slut. Glädjen är stor när man lite snabbt får springa och dricka lite vatten och får en lite längre paus än under pågående pip-plågande.
Sen sätter vi igång igen. Man kan ju nästan dö av leda. Kan verkligen inte komma på något mer plågsamt och långtråkigare. Tempot ökar och nu börjar det bli riktigt jobbigt dessutom. Benen känns inte alls som om de vill bära mig till andra sidan längre. Det känns snarare som om de också tycker att det här var en dålig idé från början och inte alls föll för det där argumentet som fick mig att springa. Så efter att ha sprungit någon runda ytterligare ger jag upp och går av.
Såhär i efterhand så känns det ändå rätt bra att ha gjort det. Det gick inte alls så dåligt som jag trodde. Inser att det där med löpning nog trots allt har väldigt mycket med motivation och tilltro på sin egen förmåga att göra. Har fortfarande inte någon vidare motivation för att pressa mig till mitt max, ja, jag vet att jag är lat, och det är lättjans förbannelse som vilar över mig. Däremot inser jag att även om löpning är en individuell träningsform, så var det mina lagkompisar som fick mig att fortsätta. Utan dem skulle jag aldrig ha kommit dit jag kom.
Det stöd man får inom lagsport, och framför allt i detta lag, står ingen annanstans att finna. Jag vet att jag förmodligen inte kommer att springa lika bra nästa gång, men man ser vad lite stöd från laget kan göra, och jag sprang längre och orkade mer än vad jag själv trodde var möjligt.
TACK, för att vi alltid är ett lag, oavsett vad vi gör!
/Sara
