Ångest, ångest, ångest
...men det gick ju trots allt rätt bra.
Vi ska köra yoyo-test har de fått för sig. När detta först nämndes under ett möte, började jag redan förbereda mitt protesttal och fundera ut orsaker till och argument för att jag skulle slippa springa detta test.
Desperat började jag att fundera på vad jag sa till min idrottslärare på gymnasiet när vi skulle ha beep-test. Minns att jag av någon anledning lyckades tala så pass väl för mig att läraren höll med och lät mig bara värma upp en stund med testet och jag sedan fick gå och spela pingis med de som var sjuka den dagen.
Hur som helst bestämde jag mig för att efter att ha fått ett bra argument till varför jag skulle göra detta världens kanske tråkigaste test, att ge det en chans. Kan säga att ju närmre måndagen kom, ju mer ångrade jag mig. Så när dagen då var här, vaknade man och kände redan att man hade prestationsångest. Jag har ju aldrig varit någon särskilt bra löpare, och att dessutom få ett betyg på hur dålig man är, nja, där går gränsen för vad man som människa ska tåla.
Hur som helst så lunkar jag iväg, ångestfylld och med paniken om att man ska prestera skrattretande dåligt. Jag kan omöjligt se detta som något bra, något som ska hjälpa mig. Känner redan i bilen hur det lilla självförtroende man har när det gäller kondition sakta drar sig undan och lämnar mig till mitt öde.
Och så börjar testet. Vi är inte många. Det är bara vi som missade att göra det förra måndagen som är där, resten har träningsledigt. Pip. Dags att springa. Pip. Jaha, där skulle vi ha varit framme. Vi har lite svårt att tajma pipen till en början, men det går bättre när man kommer in i det. Så fortsätter det, och plötsligt tar bandet slut. Glädjen är stor när man lite snabbt får springa och dricka lite vatten och får en lite längre paus än under pågående pip-plågande.
Sen sätter vi igång igen. Man kan ju nästan dö av leda. Kan verkligen inte komma på något mer plågsamt och långtråkigare. Tempot ökar och nu börjar det bli riktigt jobbigt dessutom. Benen känns inte alls som om de vill bära mig till andra sidan längre. Det känns snarare som om de också tycker att det här var en dålig idé från början och inte alls föll för det där argumentet som fick mig att springa. Så efter att ha sprungit någon runda ytterligare ger jag upp och går av.
Såhär i efterhand så känns det ändå rätt bra att ha gjort det. Det gick inte alls så dåligt som jag trodde. Inser att det där med löpning nog trots allt har väldigt mycket med motivation och tilltro på sin egen förmåga att göra. Har fortfarande inte någon vidare motivation för att pressa mig till mitt max, ja, jag vet att jag är lat, och det är lättjans förbannelse som vilar över mig. Däremot inser jag att även om löpning är en individuell träningsform, så var det mina lagkompisar som fick mig att fortsätta. Utan dem skulle jag aldrig ha kommit dit jag kom.
Det stöd man får inom lagsport, och framför allt i detta lag, står ingen annanstans att finna. Jag vet att jag förmodligen inte kommer att springa lika bra nästa gång, men man ser vad lite stöd från laget kan göra, och jag sprang längre och orkade mer än vad jag själv trodde var möjligt.
TACK, för att vi alltid är ett lag, oavsett vad vi gör!
/Sara
