husqvarna FF

& ännu en gång ringer segersången i mina öron. underbart.
tre poäng efter en stark insats, ja det såg väldigt bra ut.
spelet värmde trots hagel och snålblåst.
vi är på gång. läget i laget känns bra trots all osäkerhet på sina håll.
det gör det lättare att sitta på läktaren. det är tungt att vara skadad.
det är det men, det känns inte lika jobbigt så länge man får
massera vader, sjunga segersång och delta i firandet.
att få vara med och känna sammanhållningen.
fotbollen är, om inte mitt allt, så åtminstone väldigt mycket.
och därför kvarstår fortfarande en tomhetskänsla.
för trots att jag får vara med i omklädningsrummet,
omringas av svettiga lagkamrater i mittcirkeln och
dansa med glädjerusiga målskyttar
så vill jag också påverka.
jag vill springa, skjuta, dribbla och få krampkänning.

det var inte så här jag hade föreställt mig min vårsäsong.
jag skulle konkurrera om en plats i startelvan, jag skulle glädjas över nickmål
och min förhoppning om att få korslöpa som forward var rätt stor för ett par veckor sen.
försäsongen hade gått bra och jag kände mig stark,
kanske blev det för mycket helt enkelt.
jag skulle ha lyssnat på mig själv och kanske litegrann på Tony också då,
det blev nog för mycket med bandyn också.
men det är lätt att vara efterklok, nu är det som det är och visst kommer jag bli bra.
så småningom. det går hyfsat bra för oss ändå så
tills dess får jag tillbringa min tid med en eftertraktad rehab-ansvarig
och mitt gummiband.